EN EUROPEISK KONFERENS FÖR FRED

I UKRAINA, RYSSLAND OCH EUROPA

— av medborgare, med medborgare, för medborgare

 

 

Vid G7-toppmötet den 17 juni 2025, överlämnade Europeiska rådets ordförande, António Costa en fotbollströja signerad av Cristiano Ronaldo till USA:s president, Donald Trump, där följande uppmaning var tryckt: „Spela för fred! Som ett lag!”

En rättvis uppmaning, men med fel budbärare och mottagare

Cristiano Ronaldos uppmaning uttrycker en legitim och angelägen önskan. Men den hade fel budbärare (António Costa) och fel mottagare: G7 — Kanada, Frankrike, Tyskland, Italien, Japan, Storbritannien (UK), Amerikas förenta stater (USA) + Europeiska unionen (EU) som icke-ordinarie deltagare.

Det enda lag som är intresserat av att spela för fred och har förmågan att göra det med engagemang och rättvisa är det som består av vanliga medborgare i dessa och andra länder, inklusive de europeiska länder som inte är medlemmar i Europeiska unionen.

En uppgift för medborgarna

Det blir därför upp till oss, vanliga medborgare, att ta initiativ och agera för att bygga en varaktig fred i Europa. (Om vi agerar på detta sätt kommer regeringar att stå inför valet att tillmötesgå våra krav eller förlora sitt mandat.)

Vad kan vi nu göra för att uppnå detta? Vi kan sammankalla en Europeisk konferens för fred i Ukraina, Ryssland och Europa.

Med vilka slagord? Detta är den känsligaste punkten. Till att börja med vill vi föreslå följande:

● Bildandet av en sannings- och försoningskommission i linje med dem som genomförts så framgångsrikt i Sydafrika efter apartheid och Östtimor efter deras självständighet.

Denna oberoende kommission skulle kunna inleda sitt arbete omedelbart efter undertecknandet av ett fredsavtal genom att ta del av klagomål (från båda sidor) avseende kränkningar av mänskliga rättigheter sedan 2014 – oberoende av de rättsmedicinska utredningar som ger underlag till krigsförbrytartribunaler, något som med nödvändighet kommer att pågå mycket länge.

● Rättegångar mot krigsförbrytare bör organiseras av respektive stat, enligt förslag från den framstående juristen Alfred de Zayas: rättegångar för påstådda ryska krigsförbrytelser handhas av ryska domstolar och rättegångar för påstådda ukrainska krigsförbrytelser av ukrainska domstolar.

● Ukrainas permanenta militära neutralitet är förankrad i dess konstitution. Ukraina bör avstå från sin avsikt att gå med i NATO, vilket innebär att de artiklar i den ukrainska konstitutionen som har detta syfte upphävs (artiklarna 85[5], 102, 116 [1]).

● Rättsliga garantier för att Ukraina inte får tillåta tillverkning, mottagande, transport eller utplacering av kärnvapen och andra massförstörelsevapen på sitt territorium.

● Rättsliga garantier för att Ukraina och Ryssland inte kommer att tillåta etablering av militärbaser eller närvaro av utländska militära kontingenter på sina  respektive territorier.

● Erkännande av rätten till självbestämmande (artikel 1(2), artikel 55 och  artikel 73 i FN-stadagan; Artikel 1 i Internationella konventionen  om medborgerliga och politiska rättigheter) i dess olika former (regional  autonomi, federalism, utträde, frivillig integration i ett annat land) för befolkningen på Krim och den i Ukrainas östra och södra oblaster som känner sig mer ryska än ukrainska och som har fritt uttryckt sin vilja genom folkomröstningar.

● Rättsliga garantier för skydd av det ryska språket som ett parallellt med ukrainskan officiellt språk och av kulturella rättigheter (inklusive religionsfrihet) för ryskspråkiga ukrainare (52 % av Ukrainas befolkning), liksom av kulturella rättigheter för ukrainare som talar minoritetsspråk (t.ex. ungerska och rumänska).

● Upphävande av alla sanktioner riktade mot Ryssland i form av förbud mot sändningar från mediebolag (RT, Sputnik, etc.) i EU; visum- och reseförbud i EU, Schengenområdet, Storbritannien och Irland; frysning av tillgångar; ekonomiska import- och exportrestriktioner ⎼ totalt mer än 10 279 sanktioner (882 sanktioner mellan 17 mars 2014 och 22 februari 2022, plus 9 237 mellan 22 februari 2022 till 17 januari 2025) införda av Schweiz (3 226), EU (2 482), Frankrike (2 423) och Storbritannien (2 078).

Dessa är de åtta minimikrav som krävs för att uppnå en varaktig fred mellan Ukraina och Ryssland.

För att bygga en varaktig fred i Europa är det nödvändigt att utforma och godkänna en europeisk samarbets- och säkerhetsarkitektur som omfattar samtliga europeiska länder (inklusive Ryssland) vilken grundligt respekterar principen om den internationella säkerhetens odelbarhet: uppfattningen att internationell säkerhet uppnås genom ömsesidigt beroende, det vill säga att det inte kan existera någon säkerhet för vissa länder utan säkerhet för andra, eller på bekostnad av andra länders säkerhet.

En sådan arkitektur bör innefatta följande förtroendeskapande och utvecklingsfrämjande åtgärder:

● Avskaffande av alla amerikanska och ryska kärnvapen (och all befintlig infrastruktur för deras användning) utanför deras respektive nationella territorier, såsom NATO-flygbaser i Europa som hyser amerikanska kärnvapen: Incirlik (Turkiet); Aviano och Ghedi-Torre (Italien); Kleine Brogel (Belgien); Büchel (Tyskland), Volkel (Nederländerna), samt flygbaser med kärnvapen som Ryssland har placerat i Vitryssland inom ramen för Organisationen för kollektiv säkerhet (engelska: Collective Security Treaty Organization [CSTO]).

● Upplösning av Nordatlantiska fördragsorganisationen (NATO) i Europa – genom att dess europeiska medlemsländer säger upp fördraget (enligt artikel 13) – antingen (i) genom att samtliga dess europeiska medlemsländer samtidigt säger upp det eller (ii) genom successiv individuell uppsägning/upphävande eller (iii) genom samordnad uppsägning/utträde av successiva grupper av dess europeiska medlemsländer, eller (iv) genom en kombination av (ii) och (iii), och – samtidigt med NATO:s tillbakadragande från den europeiska kontinenten – upplösning av Organisationen för kollektiv säkerhet (CSTO), i Europa genom att dess europeiska medlemsstater, Ryssland, Vitryssland, Armenien (+ Serbien som observatörsmedlem), säger upp fördraget (enligt artikel 11).

Dessa åtgärder banar i sin tur väg för en befrielse från kärnvapnen, vilket är en nödvändig förutsättning för att förhindra en kärnvapenapokalyps. Detta kräver:

● Förbud mot att utveckla, testa, producera, tillverka, förvärva, inneha och lagra kärnvapen eller andra kärnsprängladdningar, enligt artikel 1 i fördraget om förbud mot kärnvapen (Treaty on the Prohibition of Nuclear Weapons, TPNW), antagna av FN:s generalförsamling den 4 december 2017.

Det bör noteras att TPNW hittills har undertecknats av 93 länder, varav 70 redan har ratificerat det. De länder som har ratificerat TPNW finns mestadels i Asien, Afrika och Latinamerika, och är själva inte några kärnvapennationer. Av de 32 medlemsländerna i NATO (inklusive USA, Frankrike och Storbritannien, vilk innehar kärnvapen, och de 22 EU-länderna som även är medlemmar i NATO), har ingen undertecknat och ratificerat fördraget. Detta visar tydligt att denna organisation är en kärnvapenallians som är mycket mån om att skydda sin destruktiva makt.

● Samtidig och ömsesidigt kontrollerad demontering (med inspektörer från alla inblandade parter) av Rysslands, USA:s, Frankrikes, Storbritannien och andra kärnvapennationers arsenaler, dvs. i Kina, Indien, Pakistan, Israel och Nordkorea.

 

Antal kärnvapenstridsspetsar som innehades av de nio kärnvapenmakterna år 2025. Källa: SIPRI, 2025

Den princip som ska tillämpas för denna uppgift är mycket enkel och har redan bevisat att den fungerar: ”Visa förtroende, men kontrollera!” Uppgiften är kolossal, men fullt uppnåelig, vilket visades i samband med implementeringen av avtalet om avskaffande av medel- och kortdistansrobotar ochkärnvapenstyrkor (känt som INF-avtalet, Intermediate Nuclear Forces), undertecknat 1987 av USA och Sovjetunionen (och sedan Ryssland som efterträdarstat), vilket varade fram till 2019, då det upphävdes av USA.

INF-fördraget föreskrev att kärnvapenmissiler med en räckvidd mellan 500 och 5 500 kilometer skulle destrueras inom en tidsrymd av tre år. Detta gjordes också framgångsrikt. Totalt förstördes 2 692 missiler före 1991 – det vill säga nästan alla kärnvapenbestyckade medeldistansmissiler och drygt 4 % av båda ländernas totala kärnvapenarsenal. En av innovationerna i INF-fördraget var ett förfarande för ömsesidig verifiering av förstörelse av kärnvapen med inspektörer från respektive land.

Ett verkligt säkerhetssystem kan inte etableras på jorden förrän alla stater som innehar kärnvapen har undertecknat och ratificerat avtal om kärnvapennedrustning och alla kärnvapen har avskaffats helt och hållet.

Följande personer stöder detta upprop:

Namn

Land

Yrke   e-post